Texter

När klockan slutat ringa och dörren är helt stängd tar jag av glasögonen för att putsa dem fria från imman. Glashyllorna är fyllda av bakverk, kakor, tårtor, bröd, bullar, färdigbredda smörgåsar med krispig sallad och mjuk ost, med krusig persilja, stora räkor som kråmar sig, bulliga tomater. Kan jag välja allt eller måste jag välja alls? Väljer det som ska köpas, mig? Med ett elegant hopp ner i den prassliga påsen.

När jag kommer hem brygger jag kaffe. Det nymalda kaffet kittlar i min näsa och när vattnet rinner över det svarta pulvret bubblar det till. Pulvret lyfter sig i sitt melittafilter. Dropparnas sakta plumsande, droppar kaffe till min kopp. Jag smakar, jag tuggar, jag trycker tungan, jag balanserar en tomat från sida till sida. Jag trycker till med tänderna och låter kärnorna ur sitt tunna och starka skal. Tomatsaften blandas med ost, en slurk kaffe, persiljan killar mig skönt i halsen. Lägger sig, och njuter. Nu kan jag börja jobba.


Hej då. Och så spolade jag.

Det där lilla. Inte mycket alls. Som var glädje och lycka. Kanske en keps eller en rutig klänning. Visade sig vara ett urdåligt måndagsexemplar. Höll inte måttet.

Spontant? Nej, rent och skärt. Bart och blodrött. Mer än blodigt blev det inte. Av detet som försvann.

En liten blodröd klump. En klump i halsen. Geléklump. En guldklimp. Klimp, klamp, klump. Dumpa, dumper, dimp.

Något som nästan inte finns. Fanns. Jättefanns. I mig. Mitt var inte bra nog.

Det var så enkelt. Veta att där åker den som dött ut. Slut.

Dörren slog igen.
– Vad gör du? Jag hann knappt stanna bilen!
Hon tittade ut över havet och började gå. Solen lyste klart på den lilla fiskehamnen medan parkeringsplatsen skuggades av berget.
– Jag är ledsen om du mår illa. Jag borde ha kört försiktigare ner för backen. Du kan väl köra hem istället.
Hon fortsatte att gå och jag klev ur bilen.
– Vart ska du?
När hon vände sig om var det en annan Anna.
– Jag stannar här, sa hon. Som om det inte var något konstigt med det.
– Men utsikten uppifrån berget var mycket bättre och dessutom avskyr du lukten av fisk. Vi kan väl åka ut på piren om du vill?
Hon fortsatte bort mot packlårarna. Samuel började gråta inne i bilen och jag vände om för att hämta honom. Anna hann gå en bit medan jag knäppte loss Samuel ur stolen.
– Men vad är det du gör? Med andan i halsen hann jag ifatt Anna. Samuel började bli tung.
– Varför stannar du inte när jag pratar med dig? Nu åker vi hem till hotellet. Nu!
– Nej. Jag följer inte med, David.
En annan Anna än den jag hade känt så länge.
– Vi kan väl prata i bilen? Kom så åker vi.
Anna närmade sig männen som packade fisken. Måsarnas skri verkade plötsligt som ett kommando för mannen med den fåniga mössan att lösgöra sig från arbetet. När han log mot Anna förstod jag ingenting alls. Inte en enda gång hade vi varit isär under semestern och mannen var definitivt inte turist. Hur hade Anna kunnat träffa honom? Jag visste att hon inte hade träffat honom och ändå försvann hon in bredvid mannen. Utan fysisk kontakt men som en del av honom.
– Anna, jag vill åka nu. Sluta göra dig löjlig, du kan ju inte bara stå där. Vi kan åka och titta på fisk imorgon bitti igen om du vill. Bussen går inte förrän klockan tio.
Det började gå upp för mig att hon inte förstod. Att jag inte längre nådde fram till henne.
– Anna, Samuel börjar bli hungrig nu, ser du inte det? Kom!
Solen blev rödare och ljuden tystnade runt oss.
– Jag stannar här. Jag åker inte tillbaka. Hennes ton var obeveklig och mjuk på ett ovant sätt.
Någon annan Anna.
– Vad menar du med att inte åka hem? Det är klart att vi åker hem imorgon.
– Jag vill stanna här. Du och Samuel får åka hem själva.

Så satte jag Samuel i bilbarnstolen. Dörren slöts om oss, smög igen med tjocka lister.


Fyrtiofem år gammal, eller ung som en del just äldre säger om sin egen ålder. På ett sätt är jag både gammal och ung samtidigt, inuti är jag som vanligt och det är konstigt att se rynkorna i mitt ansikte (även om jag tycker att det är snyggt på andra). Jag var fyrtioett när jag bestämde mig för att läsa till psykolog, läste in matematiken och skickade in ansökan. Jag visste ju att jag skulle komma in men när antagningsbeskedet kom klappade jag det och tittade på det några gånger innan jag kunde tro att joho, nu skulle jag börja läsa på psykologprogrammet vid Lunds universitet.
    Med något darrande muskulatur klev jag in på institutionens hus P i januari 2009 och blev uppropad. Rivstarten med första kursens inblick i psykologyrket gjorde att jag började förstå vad för utbildning jag hade sökt till, massor av bredd och massor av djup och en massa olika glasögon och affekter i (ett) kör. Men nog undrade jag lite över vad jag höll på med när jag kom till kurs nummer två, den i statistik. Skulle det verkligen vara så statistiskt med psykologi? Det visade sig vara kul. Sen kom neuronerna som skulle katalogkunskapspluggas, något jag ofta varit dålig på. Har jag trott i alla fall för tydligen kunde jag göra det så pass att jag klarade tentan. Men tentaångesten… Till och med parameterskattningen har i efterhand fyllt sin kostym även om jag väl aldrig kommer att räkna på det igen. Kognition och dual task är egentligen inte svårt, ungefär som att ha barn. Det lilla spädbarnet, tonåringen, den äldre personen; alla skulle de studeras och intervjuas. Utbildningsterapi: välj en bra psykolog och psykoterapeut – det gjorde jag. Stratifiering. Socialpsykologi. Gruppdagbok. Extra kurs i mentalisering. Juridik, vilken hög med kompendier. Psykopatologi. Neuropsykologin innebar cykelhjälm på. KBT. PDT. Familjer och system, mycket kontext där.
    Innan praktiken började var jag nervös. Min största farhåga var att komma att sitta på ett stort möte och inse att alla runt bordet hade kommit på mig, kommit på att jag inte kunde något alls. Ingenting alls. Jag skulle bli avslöjad. Det var så klart fånigt, det vet jag i efterhand, ganska regressivt att ha magiska tankar och inte så mentaliserande: hur kunde jag veta vad precis alla andra skulle tänka. Det blev heller inte som mina farhågor och drömmar ridit mig. Det blev rätt bra istället. Och om jag på något sätt hade tvivlat på mitt yrkesval så visste jag att jo, det ska nog kunna bli någon slags psykolog av mig. En kommentar som glatt mig mycket är när en person i mitt team efter ett anhörigmöte sa till mig att jag under mötet hade låtit som att jag varit psykolog i tjugo år. Då blev jag rätt mallig.
    Väl tillbaka på universitet igen var det gott att kunna liksom krypa ner under det goa täcket en stund till, ha sovmorgon, lugna ner tempot, ladda inför tiden efter examen. Det var härligt att inleda terminen med vetenskapsteori och att påbörja psykoterapeututbildningen (i år KBT, 2013 blir det PDT). Till det arbets- och organisationspsykologi så har man klarat av termin sju i Lund. Ett av utbildningens roliga minnen kommer att vara från när vi barrikaderade oss i ett bibliotek när vi undersökte gränser mellan yta och djup på erfarenhetsmomentet.
    Nu har jag avslutat terminen och det är sommarlov. Det är en lyx i medelåldern att ha sommarlov och det är väldigt skönt. Tretton veckor av arbete som en alldeles vanlig medelålders kvinna. Som är alldeles vanlig när hon går på gatorna liksom Fantomen, men man kan inte riktigt skriva att kvinnor går på gatan och få det att ha liknande betydelse som för Fantomen. Å andra sidan har jag inte Fantomendräkt när jag är på universitetet. Dock har jag kommit på mig med att någon dag ha bara långkalsonger och skjorta. Så gick jag inte klädd på praktiken, eller när jag jobbar någon annanstans för den delen. Det är bitvis förvirrande att vara student i medelåldern, jag är både vuxen och student. En del skulle säga att det inte är en motsättning i sig men för mig handlar det om olika roller och olika slags ansvar. Jag står med ett ben här och ett ben där. När jag ser mig omkring ser jag många personer bra mycket yngre än jag. När jag ser lärarna är de mycket äldre än jag, tills jag inser att vi är jämgamla och allt oftare att jag är äldre än lärarna. Ibland undrar jag vart jag hör. Vad det gäller läsglasögon kan man se det direkt. Eller när jag inte har mina med och får be kursare läsa åt mig. Ibland tänker jag att det är omoget att fortsätta vara student i medelåldern, som en vägran att växa upp. En del skulle se medelålderns studerande som misslyckande, en del som medelålderskris, en del att det var modigt. Det är resandes ensak men det är något att förhålla sig till. Dessutom får många i medelåldern ett lönekuvert varje månad, har bil och semester och som student utan studiemedel får man inte precis det även om jag tycker att det är värt priset just nu. En smula avundsjuk blir jag dock när jag tänker på kursare som har mer av livet inom psykologyrket framför sig. Psykologyrket är brett och det finns nästan inga gränser för vad man kan jobba med. Det är mycket jag inte kommer hinna med. Men det kanske är som med att acceptera döden, vissa saker är ofrånkomliga. Fast om jag vänder på det (typisk psykologstajl: å ena sidan och å andra sidan) är det måhända lättare att vara äldre student. Jag har någonstans att bo, bitvis intensiv struktur i vardagen som gör att jag behöver disciplinera mitt läsande, det är inte fullt lika obehagligt att säga ifrån, frontalloben är färdigutvecklad (jaja, kanske är den på tillbakagång), jag kan lugnare tänka att det mesta löser sig, jag kan säga att det var bättre förr och samtidigt tycka att det är bättre nu.
    En del tycker att det är bra att jag som äldre läser till psykolog eftersom jag har livserfarenhet. Men jag brukar försvara utbildningen och rollen snarare än ålder och erfarenhet. För hur vet man vem som är erfaren, vem som är kunnig, vem som är empatisk? Kanske är det mer sannolikt att ha upplevt mer med stigande ålder men det beror ju också på vad man gjort och gör med de upplevelser man varit med om. Hur har de påverkat och på vilket sätt kommer det till gagn i yrket? Det hade varit fiffigt att vara allt på en gång: äldre, vis, empatisk och erfaren som psykologstudent och -kandidat och psykolog. Men på vägen dit kan rynkorna komma till nytta, kanske skapa viss trovärdighet eller åtminstone igenkänningsfaktor.



 

 
Första sidan
Om
Texter
Blogg

 

                   2014 © Sofie Hammer